Tjenixen bloggen! 

Ibland ligger man och tänker, dag och natt, varför allt blev som det blev.

Allt man har varit med om, sedan 2 års ålder, bara för att föräldrarna inte kunde komma överens, 

så kom jag i kläm hela tiden.

Dom var slagträdet och jag var bollen som åkte emellan. 

När jag var 9 år gammal så fick jag höra i telefon att om jag skulle åka till pappa

så kunde min mamma lika bra gå och dränka sig (hon var i Spanien då) 

Blev mobbad i skolan för att man var lite större än dom andra men det dom inte visste var att man hade fått 

i sig bantningspiller då jag var 7 år gammal så hela jag var skin och ben och kunde knappt stå upp på mina ben för då hade jag fått pillren i 9 dagar i sträck.  Så när jag fick vanlig mat igen så steg man upp i vikt ganska rejält och sedan har jag fått svårt för att gå ner i vikt.

Det vart rättegång, domstol, tingsrätt osv, fick gå till en massa olika psykologer, mådde skit dag in och ut

och så hade man en skola att sköta på det med. 

Det blev mycket på mina axlar som tyngde ner, jag vågade inte säga ifrån heller för då blev jag rädd att 

jag skulle få höra nästa hemska sak så då började jag skära mig själv, men jag visade aldrig hur jag

mådde, då tänkte jag att ingen ska få veta nått, drog på mig ett leende så ingen skulle fråga.

Då började jag ljuga för mina föräldrar, så att allt kunde vara lungt, iaf en liten stund,

men då var man glad för det lilla lugnet som varade i några dagar. 

Idag är det ca 2 år sedan all denna skit tog slut och jag är 21.

Då jag kunde stå rak i ryggen för mig själv, tro på mig själv, och att acceptera mig själv för den jag var.

Allt detta jag skrivit nu är inte för att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller nått sånt,

utan det är för att när jag gick igenom allt detta trodde jag hela tiden att det "bara var jag" 

att ingen annan hade det likadant eller värre.

Kram på alla där ute! :)